Filmhora tipsar: billigare filmtittande
Vi på filmhora är studenter. Därför vet vi hur hårt man måste hålla i pengarna. För att underlätta filmtittandet har vi samlat ihop några tips som gör att du kan se på film utan att förstöra hela budgeten.
- Använd CSN-kortet. Måndag-torsdag får du, på utvalda filmer, gå på bio för endast 60 kronor. Dessutom får du (måndag-torsdag) köpa en Klassikermeny för 40:- (ord.pris 47:-). Och vi lovar, bio på vardagkvällar är underskattat!
- Gå med i SF:s Bioklubben. Där får du poäng för allt du köper, även saker i kiosken, som du får saker för när du kommit upp i en viss summa. Och det är helt gratis!
- SF har även ett rabattkort, där du kan gå på bio för halva priset måndag-torsdag inom tre månader. Perfekt när man vet många filmer man vill se.
- Leta utförsäljningar i varenda affär du besöker. Många matvaruaffärer (t.ex. ICA och Konsum) säljer DVD till ett billigt pris, typ 1 för 39:- eller 3 för 99:-. På Tiger finns faktiskt också en hel del sevärda filmer - t.ex. Amelie från Montmartre och många Johnny Depp-filmer - för endast 30 riksdaler. Så passa på när du hittar något billigt!
- Hyr en film. På många ställen har priserna på att hyra film gått ner samtidigt som hyrtiden har förlängts. Om hyrtiden är några dagar kan du dessutom låta en kompis låna den dagen efter - och därmed delar ni på priset. Superenkelt och bra!
- Låna filmer av dina bekanta. Var inte rädd för att fråga, oftast står filmerna bara i en hylla och dammar. Och det värsta som kan hända är faktiskt bara att du får ett nej.
- Lusläs TV-tidningen och leta efter filmer som visas. Ge filmerna en chans, det är inte alltid beskrivningen om dem stämmer. Ett minus är de oändliga reklampauserna på alla kanaler utom SVT, men se det positivt: en koka-te-och-göra-macka-paus är väl inte helt fel?
- Gör eget filmsnacks. Godis och popcorn är inte alltid det godaste att äta till en film, även hembakat är ljuvligt! Eller varför inte ha ett fruktfat?
Recension nr. 1 The Holiday
Först och främst kan jag ju säga att reklamen för filmen inte alls är bra. Eller alltså. Den känns inte rätt. När jag såg reklamen tyckte jag filmen verkade tråkig, men det vet jag ju att den inte alls är. Så ännu viktigare är det väl då att jag gör er uppmärksamma på hur bra filmen är! :)
Handlingen är enkel. Iris (Kate Winslet) bor i en liten engelsk by och är hopplöst förälskad i sin arbetskollega, som hon nyligen fått reda på har förlovat sig. Amanda (Cameron Diaz) bor i LA, är en arbetsnarkoman och har nyss dumpat sin pojkvän. Båda två längtar efter någonting nytt. Amanda och Iris möts på nätet och bestämmer sig för att byta bostad för ett tag. Det blir kanske inte riktigt som de tänkt sig eftersom de båda två i sin flykt från kärleksbekymmer finner nya romanser.
Som sagt, väldigt enkel handling. Men det räcker. För det är en alldeles ypperligt mysig film att se, speciellt såhär när det är snö och kyla ute. Den är söt och charmig, och Winslet är bäst, Jack Black är bättre än vad man någonsin hade kunnat tro att han kunde vara, Jude Law är charmig och Diaz är...ja, hon är väl duktig (förlåt igen, men jag har svårt för henne). Sötast av alla i hela filmen är dock den gamle gubben som spelas av Eli Wallach. En sån gubbe vill jag att min gubbe ska vara när jag är gumma.
Mer än så har jag inte att säga. Hoppas ni får en trevlig kväll, själv ska jag på bio - Revolutionary Road med Kate Winslet och Leonardo DiCaprio (snyggt namn, eller?) har ju haft premiär. Återkommer med recension!
ciao!
//leonardo
Månadens Hemmafilm: Januari
Likt Donatello så var det slumpen att jag hamnade framför just denna filmen. Jag gick ner för att säga någonting till min mor i vardagsrummet. Mor-min satt i TV-soffan, jag hamnade bredvid. Så jag har faktiskt inte sett hela filmen, utan kanske bara två tredjedelar. ÄNDÅ blev jag helt fast! Den är så otroligt bra, en film som får en att tänka. Tillskillnad från Donatello så tyckte jag inte att den var särskillt komisk, och jag försår bara halvt varför den klassas som komedi. (Fast det är i och för sig en "/"- komedi) Den är djup, och nästintill deperimerande vissa stunder. Men man mår ändå bra av den, blir lite lyckligare och känner sig lite lättare om hjärtat på något konstigt vis. Nu ska jag sluta ordbajsa. Klockan är bara 22:19, men jag är tung som ett stort klippblock i huvudet och förstår inte riktigt vad det är jag skriver. Det jag vet är att The Station Agent är bra. Sjukt bra. SE DEN!
Månadens Bio: Januari
Vi har redan två fullspäckade recensioner, så jag tänker inte tillägga någonting mer. Det står klart att det är en underbart bra film, precis som alla andra Moodysson-filmer jag har sett!
Recension nr 2: Little Miss Sunshine
För hemskt längesen gick jag och några vänner (Raphael och Donatello, bland annat) på bio, lite sådär spontant efter skolan. Filmen vi såg var "Little Miss Sunshine", och jag säger samma sak som jag sade då:
FY FAN VAD DEN ÄR BRA!
Hm. Vad finns det mer att säga? Den är helt otroligt bra, jag blir alldeles lycklig av att se den. Alla skådespelarna är verkligen hemskt duktiga och de passar utmärkt för sina roller. Historien i sig är helt sjuk, och det menar jag som världens bästa komplimang! Manuset är grymt och hela känslan i filmen är så mysig (jag hittar inte rätt ord, bara underbar kanske passar bättre). Fantastiskt. Mer än så kan jag inte säga. "Little Miss Sunshine" är underbar!!
Läs annars Raphaels recension, där beskrivs handlingen närmre - här ville jag mest bara visa hur mycket jag älskar filmen och hur mycket jag tycker att ni ska se den :)
Recension nr. 2 Mammut
av Leonardo
Lucas Moodyson är säkert ett namn som de flesta känner igen, med för er som inte gör det så är han en känd svensk regissör som gjort filmer som "Fucking Åmål", "Tillsammans" och "Lilja 4-ever". Han är känd, och han är grymt duktig. Igår, fredagen den 23 januari, hade hans senaste film "Mammut" (orginaltitel "Mammoth") premiär - och vi var där! Med skådespelerskan Michelle Williams och skådespelaren Gael Garcia Bernal i huvudrollerna (och dessutom en trailer som fick mig att fastna direkt) såg filmen väldigt lovande ut.
Filmen handlar om Leo (Bernal) och Ellen (Williams) och deras dotter Jackie, som tillsammans lever i en lyxig lägenhet i New York. Leo är grundare av en spelsajt och i sitt jobb får han åka runt hela världen. Ellen är kirurg, med fullspäckat schema. Jackie tas om hand av barnflickan Gloria som kommit till USA för att tjäna pengar åt sina två söner i Filippinerna. Vi får således se både fattigdomen i Filippinerna och rikedomen i USA, med dess olikheter och dess likheter. Vi får se hur de olika karaktärerna ser på sina liv, och vi inser att ingen av dem har de liv som de önskat sig - vissa saknar pengar, vissa saknar närhet till de dem älskar. Det handlar om prioriteringar och vad som är värdefullt i livet. (jag skriver som en kråka, läs recensionen av Donatello istället, den är så hemskt mycket bättre).
Det är en väldigt vacker film. Alla skådespelarna är hemskt duktiga, de berör en verkligen. Ändå kan jag inte säga att jag tyckte om filmen. Jag satt hela tiden och väntade på att någonting skulle hända. Vad som helst. Men allt förblev sig likt under filmens gång, och jag satt och längtade efter en förändring, någonting nytt. Det som fanns i filmen var vackert, perfekt, underbart - jag tyckte bara inte att det räckte.
Recension nr. 1: Mammut
Återigen var alla tre filmhoror på bio tillsammans. Denna gång för att studera premiären av Lukas Moodyssons senaste (stor)verk "Mammut".
Fyra ryttare i Sydsvenskan, stora reklamaffischer över hela stan och åtskilliga intervjuer med filmens regissör, som även regisserat 90-talsdängan "Fucking Åmål", hade gett näring åt mina förväntningar som bara blev större och större ju fler gånger jag såg trailern på TV. Inte konstigt att jag blev lite smått förvånad när jag såg att biosalongen nästan var tom på folk; i alla fall så pass tom att jag kunde halvligga i en helt egen hångelsoffa hela filmen.
Filmen börjar ljust, både bokstavligen och handlingsmässigt. Ett glatt par som leker med sin oerhört söta dotter (jag kan inte låta bli att älska duktiga skådespelarbarn) får familjekänslan att smyga sig på under tysta förtexter. Efter det börjar meningen med filmen synas. En pappa på arbetsresa i Thailand, en mamma som knappt träffar sin dotter, dottern som är nyfiken på jordens skapelse och främmande språk, och så barnflickan Gloria vars söner, som är kvar i hemlandet Filippinerna, längtar sig till tårar efter sin älskade mamma som gör allt för att de ska få en bra uppväxt.
Ett antal personer i samma familj, samma omgivning, men med helt olika känslor och livsmål.
Det är när jag fått reda på denna ramberättelse som jag börjar leta frenetiskt efter en handling, något som för historien framåt. Men jag lyckas inte, och det stör mig lite. Vad jag däremot lyckas med är att få gåshud och tårar i ögonen, när de små filippinska pojkarna gråtande ringer och ber Gloria att åka hem. Jag sitter alltså undrande och frågar mig själv: vad tycker jag egentligen om filmen?
Well, vad jag är säker på är att den inte är som jag tänkte mig. Däremot framkallar den enorma känslor och en vilja att hoppa in i filmen och skrika "Nej, gör det inte!" ett flertal gånger. Jag har också kommit på mig själv att, utan att jag tänkt på det, tänka på de olika personerna flera gånger under det dygn som gått sedan jag såg den. Jag är inte besviken; men inte heller lyrisk.
Jag tror alltså att filmen är en budskapsfilm och inte en underhållningsfilm. Små bitar sätter sig fast i minnet och det är dessa man kommer ihåg efteråt. Varför filmen heter som den gör är också en svår nöt att knäcka.
Ett stort plus är dock den lilla skaran otroligt skickliga skådespelare. Storheter som Michelle Williams och Gael García Bernal spelar med de mindre kända, men ack så duktiga, Sophie Nyweide (Jackie), Martin Delos Santos och Jan Nicado (Glorias söner) och Marife Necesito (Gloria).
Vad Mammut får för betyg av mig är ännu oklart, så jag överlåter den delen till tittarna själva. För se den, det bör man i alla fall göra.
Recension nr. 1 The bad mother's handbook
av Leonardo
År 2007 visades för första gången filmatiseringen av Kate Longs novell "The bad mother's handbook". Filmen handlar om en frånskild trettioårig kvinna vid namn Karen. Hon har en dotter i tonåren och en mor som lider av Alzheimers. De lever ett hektiskt liv tillsammans och allt blir kaotiskt när Karen får reda på att hon är adopterad och att hennes sjuttonåriga dotter är gravid.
Handlingen utspelar sig i England och med en såndär skön slang-engelska (ni vet, lite som i This is England) spelar de tre huvudrollsinnehavarna (jag tror nog att man får kalla dem det i alla fall) Catherine Tate, Holly Grainger och Anne Reid sina roller på ett mycket trovärdigt sätt. Skådespeleriet, dialogerna och hela handlingen känns väldigt äkta. Det är inget förskönande och inte heller något överdramatiserande. Det är på riktigt. Filmen är intressant att se, det är den verkligen, med det känns som att man har sett det förut. När man ser filmen så förs tankarna till den betydligt mer kända och mycket bra filmen "Juno". Likheterna är kanske inte så stora egentligen, men själva bashandlingen (ung tjej som blir gravid) är ju densamma och stämningen i de båda filmerna påminner starkt om varandra ("Juno" kom dock ut ett år efter "The bad mother's handbook", så om det nu är någon som härmat...). Men "The bad mother's handbook" är väldigt charmerande, och absolut sevärd. Inte minst är den väl sevärd för alla er Robert Pattinson fans därute (Raphael, känn dig träffad!). Mr Pattinson spelar i den här filmen den oerhört nördiga men mycket snälla och smarta killen Daniel som hjälper Charlotte (tonårsflickan alltså) genom hennes graviditet. Det snygga yttret som vi är vana vid att se i "Twilight" är gömt bakom en lång lugg, stora glasögon och illasittande kläder. Pattinson visar istället att han verkligen är en bra skådespelare och hans karaktär livar upp stämningen i filmen ytterligare.
Sammanfattningsvis: filmen är helt klart sevärd och passar utmärkt att se på morgonkvisten innan det är dags att lämna hemmet för dagens bestyr. På youtube (se del 1 här!) är det dessutom någon trevlig själ som laddat upp hela filmen! Gratis är gott! (jag ser fram emot att höra era åsikter om filmen!)
Recension nr.2: Benjamin Buttons Otroliga Liv
Vi vart och såg på bio alla tre, Benamin Buttons otroliga liv
(The Curious Case of Benjamin Button).
Herr Buttons fru dör i barnsäng och lämnar efter sig en son, men det är ingen vanlig son, Benjamin föds som en gammal gubbe i babyformat. Benjamins biologiska far blir skraj när han ser sitt barn och gör sig direkt av med honom. Benjamin får växa upp på ett ålderdomshem.
Filmen berättas genom Benjamins (spelad av Brad Pitt) dagbok och man får följa honom genom hans liv, med allt vad det innebär när man, som Benjamin, kroppsligt sett bara kommer att bli yngre och yngre. Bland annat träffar han sitt livs kärlek, Daisy (Cate Blanchett). Just det att man får följa hela hans liv gör, såklart, filmen extremt lång. Nästan 3 timmar fick man sitta och titta! Förutom att filmen är alldeles för lång, så är den också väldigt osammanhängande. Saker dyker upp och händelser äger rum som endast vväcker frågan varför? En del saker passar helt enkelt inte in, det blir för mycket av för mycket och det lämnar mig ganska kritisk till allt positivt jag hört om den.
Det finns de filmer som är osammanhängande men som ger ett lättat och glatt "AHA!" i slutet. Så är det inte när det gäller Benjamin Buttons Otroliga Liv, där blir det snarare, "Okej, jaha..." när filmen är slut. Det finns inen spänning värd att nämna, inte enns kärleken känns äkte för mig. Allt intressant är segt och utdraget, dock finns det små, små snuttar som kan räknas som bra, men det är inte förrän de 20 sista minuterna som jag drogs med i filmen.
Den är inte filmad på något speciellt sätt (häftiga kameravinklar och udda flmatiseringar kan göra ett relavtivt tråkigt manus till en häftig film) och känns egentligen inte särskillt speciell över huvud taget. Den är baserad på (för mig en oläst) roman av F. Scott Fitzgeralds, och jag kan ändå tänka mig att boken är bra. Saken är den att alla böcker blir inte bra film! Benjamin Button är förmodligen ett praktexempel.
Ett plus är dock att Tilda Swinton dyker upp, och jag blir lite läskigt glad av henne pga. filmen Orlando som jag såg för ett tag sedan. Här spelar hon en medelålders kvinna som kommer att bli Benjamins älskare. En galet bra simmerska också. Me like!
Fin humor finns också att beskåda ibland. "Did I ever tell you I was struck by lightning seven times?". Hade man bara visat klippen av gubben som träffas av blixten hade jag definitivt rekomenderat filmen, men så är inte fallet. Tyvärr.
PS. Jag måste erkänna att jag tvivlar lite på min egen omdömmesförmåga, då mina kollegor verkade tycka att filmen var alldeles förträfflig. Kanske var jag helt enkelt på alldeles fel humör? Men en riktigt bra film är alltid bra, så det så.
Recension nr.1 Playing by heart
av Leonardo
En sak som jag tycker hemskt mycket om är när min mamma får med sig en gratis film med någon av tidningarna hon köper. Det händer ibland, och filmerna är av ganska varierande kvalitet. Ibland är det filmer man aldrig hört talas om, ibland är det filmer som är hemskt tråkiga. Men ibland så blir man sådär glatt överraskad, plötsligt hittar man en ny liten förälskelse i en av dessa filmer. För ganska så längesen nu så fick mamma en film som hette "Sex lektioner i kärlek" (originaltitel "Playing by heart"). Jag hade aldrig hört talas om den, och den lockade mig inte särskilt mycket, men jag gav den en chans och numera är den en klar favorit. Varje gång jag ser den (jag erkänner - jag kan se en film hur många gånger som helst utan att tröttna det minsta) så blir jag mer och mer övertygad om hur brilliant den är. Så eftersom jag tidigare totalt missat att den här filmen fanns och eftersom jag mest bara upptäckte den av en slump, så finns det säkert fler därute i världen som inte heller vet vad det är för en film - därför skriver jag om den här och jag uppmanar er att se den!
Precis som den svenska titeln säger ger filmen oss sex olika lektioner i kärlek.
- Joan, den starka och självständiga unga kvinnan som träffar Keenan, hennes totala motsats som nyligen förlorat sin stora kärlek till aids.
- Hugh, en medelålders man som springer runt till olika barer och låtsas vara olika personer.
- Hannah och Paul, ett äldre par som tvingas möta både cancer och gamla kärleksflammor.
- Meredith, den eviga singeln som är rädd för att bli sårad.
- Gracie, den gifta kvinnan som sviker äktenskapets löften och träffar en annan man.
- Mark och Mildred, en homosexuell son och dennes mor. Mark ligger döende i aids och för första gången bestämmer de sig för att vara totalt ärliga mot varandra.
Ett så enkelt koncept, men så nedrans vackert!! Jag gråter sällan, rättare än sagt aldrig, till filmer eller böcker. Men just när jag ser den här filmen så är det inte långt till tårar. Berättelserna är äkta, tagna ur det verkliga livet. Vem som helst kan på något vis känna igen sig i någon av karaktärerna. Det finns något för alla. Och berättelserna vävs ihop på ett så smart sätt så jag blir alldeles till mig utav att tänka på det. Jag måste dessutom säga att jag blir så mäkta imponerad av vissa av skådespelarna, exempelvis Ryan Phillippe som spelar Keenan och Jay Mohr som spelar Mark. Men ärligt talat är det nog Angelina Jolie, som spelar Joan, som imponerar mig mest. Ska jag vara ännu ärligare så får jag säga att jag tidigare inte alls tyckt om Angelina Jolie. Jag har inte riktigt förstått tjusningen med henne. Jag har inte tyckt att hon var någon särskilt märkvärdig skådespelerska, och så himla snygg tycker jag inte att hon är (inte för att jag själv har någonting att komma med...). Men i den här filmen är hon fantastisk. Hon passar så hemskt bra i rollen, hon är charmig, hon är snygg, och hon är fantastisk.
Jag vet inte vad mer jag ska säga. Filmen är underbar! Skådespeleriet är underbart! Berättelsen är underbar! En guldklimp att ha i hyllan. Se den, njut, hör av er om vad ni tycker!
"Talking about love is like dancing about architecture"
Recension nr. 1: The Curious Case of Benjamin Button
Jag älskar söta små farbröder.
Jag älskar tänkvärda citat.
Jag älskar lustiga historier.
Slutsats: Filmen The Curious Case of Benjamin Button (eller Benjamin Buttons fantastiska liv som den heter på svenska) är som gjord för mig.
- You're so young.
- Only on the outside.
Ja, Benjamin Button (Brad Pitt) är ett lysande exempel på att man inte kan döma människor efter utseende.
Vid första världskrigets slut föds en pojke med en gamlings svagheter. Hans far, som då även blir änkling eftersom modern dör i barnsäng, blir förskräckt och lämnar genast bort barnet till ett slumpvis utvalt hem. Som tur är blir det ett lyckat resultat då kvinnan i huset inte kan få egna barn och därför tar hand om pojken som om han vore hennes egen.
Tiden går och babyn växer upp - som en åldring. Detta väcker dock inte särskilt mycket uppståndelse eftersom Queenie (Taraji P. Henson), hans fostermor, ironiskt nog driver ett slags ålderdomshem.
Och ack, vilken söt liten gubbe! Jag tillhör visserligen inte dem som är förälskade i Brad Pitt, men skådespela - det kan han faktiskt. För visst är det han, där under alla rynkor och gråhåriga peruker. Filmen kan jämföras med en gissningslek där det blir tydligare och tydligare vem som spelar huvudrollen; om man inte ser det i den lilla farbrorn märker man det garanterat då han blivit gammal - eller, beroende på hur man ser det, ung...
För Benjamin åldras nämligen baklänges. Det är dock inte riktigt tydligt hur det är med hans sinne - han är nämligen barnslig både som gammal och som barn. Denna barnslighet skapar en vänskap med en liten flicka, Daisy (Cate Blanchett), och de trivs i varandras sällskap. Men tiden går och Benjamin ger sig av till sjöss där hans livserfarenheter blir fler och fler. Han träffar kvinnor, super och överlever en bombattack, men han håller hela tiden sitt löfte till Daisy: att skriva till henne från varje plats han kommer till. Och det är dessa brev, samt Benjamins dagbok, som är filmens berättare.
- Would you still love me if I were old and saggy?
- Would you still love ME if I were young and had acne? Or if I end up wetting the bed?
Filmen är en berättelse om ett liv och alla dess underligheter såsom kärlek, vänskap, familj och tidsuppfattning. Under 166 minuter skildras tiden hos en människa, från gammal till ung. En tid som kan låta lång för TCCOBB-oskulder. Men filmen har faktiskt något i varje scen som gör att gäspningarna håller sig undan. Kanske är det stiliga 40-talsmän, kanske är det roliga gubbar ("Did I ever tell you I was struck by lightning seven times?"), kanske är det den vackra kärlekshistorien eller bara utmärkt skådespeleri. Jag vet faktiskt inte. Men mitt nöje och det faktum att filmen blivit nominerad till 5 Golden Globes, visar att regissören David Fincher har verkligen gjort ett utmärkt jobb med filmatiseringen av F. Scott Fitzgeralds roman.
Recension nr. 1: The Station Agent
Jag satt i soffan, nyss hemkommen från träningen, med en tallrik gröt och en kopp te. Slog på TV:n, slötittade på House och zappade mellan kanalerna i pausen. På ettan visade det sig vara en film. Så, jag lade ifrån mig fjärren, lutade mig tillbaka och drog filten över knäna.
"Vilken rolig näsa" var min första tanke om huvudpersonen, Finbar McBride (Peter Dinklage). Men så är han också ganska lustig; en dvärg vars största intresse är tåg är inte något man träffar på varje dag.
Finbar, eller Fin som han kallas, jobbar i en modelltågsaffär tillsammans med en gammal man. När denne dör ärver Fin ett gammalt stationshus och han flyttar genast dit för att kunna studera sina tåg. Trots att Fin är en enstöring som hellre lever sitt eget liv än blandar sig i någon annans, öppnar detta en ny värld för honom. Intill stationshuset står en kaffevagn som inkluderar Joe (Bobby Cannavale), en otroligt social spanjor som söker sällskap i alla människor han träffar. Fin är inget undantag och Joe går honom nästan på nerverna när han varje dag knackar på dörren för att prata.
I samhället bor även fyrtioåriga Olivia (Patricia Clarkson), en konstnär vars familjära bakgrund inte är den lättaste. Hennes son har dött och hon har skilt sig från sin man, som dessutom vägrar lämna henne ifred.
Dessa tre unika personligheter blir, trots att de inte har någonting gemensamt, ett kompisgäng som ställer upp för varandra.
Handlingen är svår att sätta fingret på. Det händer inte mycket, men ändå kom jag på mig själv med att, en och en halv timme senare, sitta kvar i soffan med en tom tekopp i händerna och ett leende på läpparna. Filmens otroligt charmiga karaktärer gör dramat komiskt, och regissören Thomas McCarthy har lyckats fånga alla vinklar ur tre personers liv som tillsammans bildar ett budskap.
Så vilken sorts film är då The Station Agent?
Svaret är enkelt. En feel good-film med charm, personlighet och mening.
Golden Globe Awards 2008
Filmpriser:
- Bästa film - Drama (The curious case of Benjamin Button, Frost/Nixon, The Reader, Revolutionary Road, Slumdog Millionaire)
- Best Motion Picture - Musical or Comedy (Burn after reading, happy-go-lucky, in bruges, mamma mia!, Vicky Christina Barcelona)
- Best Director - Motion Picture (Danny Boyle - Slumdog Millionaire, Stepen Daldry - The Reader, David Fincher - The curious case of Benjamin Button, Ron Howard - Frost/Nixon, Sam Mendes - Revolutionary Road)
- Best Actor - Motion Picture Drama (Leonardo DiCaprio i Revolutionary Road, Frank Langella i Frost/Nixon, Sean Penn i Milk, Brad Pitt i The Curious Case of Benjamin Button, Mickey Rourke i The Wrestler)
- Best Actor - Motion Picture Musical or Comedy (Javier Bardem i Vicky Christina Barcelona, Colin Farrell i In Brudges, James Franco i Pineapple Express, Brendan Gleeson i In Brudges, Dustin Hoffman i Last Chance Henry)
- Best Actress - Motion Picture Drama (Anne Hathaway i Rachel getting married, Angelina Jolie i Changeling, Maryl Streep i Doubt, Kristin Scott Thomas i I've loved you so long, Kate Winslet i Revolutionary Road)
- Best Actress - Motion Picture Musical or Comedy (Rebecca Hall i Vicky Christina Barcelona, Sally Hawkins i Happy-go-lucky, Frances McDormand i Burn after reading, Meryl Streep i Mamma Mia!, Emma Thompson i Last Chance Harvey)
- Best Supporting Actor - Motion Picture (Tom Cruise i Tropic Thunder, Robert Downey Jr i Tropic Thunder, Ralph Fiennes i The Duchess, Philip Seymour Hoffman i Doubt, Heath Ledger i the Dark Knight)
- Best Supporting Actress - Motion Picture (Amy Adams i Doubt, Penélope Cruz i Vicky Christina Barcelona, Viola Davis i Doubt, Marisa Tomei i The Wrestler, Kate Winslet i The Reader)
- Best Screenplay (The curious case of Benjamin Button, Doubt, Frost/Nixon, The Reader, Slumdog Millionaire)
- Best Original Score (The curious case of Benjamin Button av Alexandre Desplat, Changeling av Clint Eastwood, Defiance av James Newton Howard, Slumdog Millionaire av A.R. Rahman, Frost/Nixon av Hans Zimmer)
- Best Original Song ("Down to Earth" i Wall-E, "Gran Torino" i Gran Torino, "I thought I lost you" i Bolt, "Once in a lifetime" i Cadillac Records, "The Wrestler" i the Wrestler)
- Best Foreign Language Film (The Baader Meinhof Complex, Everlasting Moments (svenska Maria Larssons eviga ögonblick!), Gomorrah, I've loved you so long, Waltz with Bashir)
- Best Animated Feature (Bolt, Kung Fu Panda, Wall-E)
- Cecil B. DeMille Award for Lifetime Achievement in Motion Pictures. (Steven Spielberg)
TV-priser:
- Best Drama (Dexter, House, In Treatent, Mad Men, True Blood)
- Best Comedy or Musical (30 Rock, Californication, Entourage, The Office, Weeds)
- Best Actor in a Television Drama Series (Gabriel Byrne i In Treatment, Michael C. Hall i Dexter, Jon Hamm i Mad men, Hugh Laurie i House, Jonathan Rhys Meyers i The Tudors)
- Best Actor in a Television Comedy or Musical (Alec Baldwin i 30 Rock, Steve Carell i the Office, Kevin Connolly i Entourage, David Duchovny i Californication, Tony Shalhoub i Monk)
- Best Actress in a Television Drama Series (Sally Fields i Brothers & Sisters, Mariska Hargitay i Law & Order, January Jones i Mad men, Anna Paquin i True Blood, Kyra Sedqwick i The Closer)
- Best Actress in a Television Comedy or Musical (Chritina Applegate i Samantha Who?, America Ferrera i Uggly Betty, Tina Fey i 30 Rock, Debra Messing i The starter wife, Mary-Louise Parker i Weeds)
- Best Mini-Series or Motion Picture made for Television (A raisin in the sun, Bernard and Doris, Cranford, John Adams, Recount)
- Best Actor in a Mini-Series or Motion Picture made for Television (Ralph Fiennes i Bernard and Doris, Paul Giamatti i John Adams, Kevin Spacey i Recount, Kiefer Sutherland i 24, Tom Wilkinson i Recount)
- Best Actress in a Mini-Series or Motion Picture made for Television (Judi Dench i Cranford, Catherine Keener i An american crime, Laura Linney i John Adams, Shirley MacLaine i Coco Chanel, Susan Sarandon i Bernard and Doris)
- Best Supporting Actor in a Series, Mini-Series or Motion Picture made for Television (Neil Patrick Harris i How I met your mother Denis Leary i Recount, Jeremy Piven i Entourage, Blair Underwood i In treatment, Tom Wilkinson i John Adams)
- Best Supporting Actress in a Series, Mini-Series or Motion Picture made for Television (Eileen Atkins i Cranford. Laura Dern i Recount, Melissa George i In treatment, Rachel Griffiths i Brothers & Sisters, Dianne Wiest i In treatment)
Jag tycker det är hemskt fint att Heath Ledger fick ett pris, och hemskt sorgligt att han inte fanns där att ta emot det själv. Dessutom blev jag överlycklig när Kate Winslet fick två priser - ett för bästa kvinnliga huvudroll och ett för bästa kvinnliga biroll. Hon har nominerats flertalet gånger förut men som hon uttryckte det själv: "I have a habit of not winning things". Hon verkar vara en så trevlig person och hon är en fantastiskt duktig skådespelerska med massvis av bra roller i bagaget, och ingen annan är hon förtjäntar dessa priser.
Jag vill i förväg be om ursäkt för de fel och stavfel som jag skrivit i listan (vänligen lämna en kommentar om ni hittar några fel!). Klockan är tjugo över två på natten, man kan inte förvänta sig så mycket då.
peace out!
Leonardo
-
Biotittarnas val ligger mellan Patrik 1,5, Låt den rätte komma in och Arn - Riket vid vägens slut. Min röst ligger utan tvekan hos Patrik 1,5.
Recension nr 1: I'm not there
En av mina absoluta favorit musiker är Bob Dylan. Han är grym, på alla sätt och vis.
När ag hörde (det här är ju ett tag sen nu, filmen kom ut på bio år 2007) att det skulle göras en film om denna fantastiska man var jag faktiskt ganska skeptisk. Det är svårt att göra Bob Dylan någon rättvisa, det är svårt att nå hans bra-het liksom. Det är väldigt få gånger som jag hört en cover på någon av hans låtar, som jag faktiskt tyckt om. När jag gick och såg den på bio förväntade jag mig alltså inte alls att tycka om den. Jag blev imponerad.
Filmen "I'm not there" är inspirerad av musikern/poeten Bob Dylans liv. Sex olika karaktärer spelar sex olika versioner av Dylan (dock under andra namn), allihop i olika delar av hans liv och med olika delar av hans personlighet. Vi får möta Arthur Rimbaud (spelad av Ben Wishaw) som symboliserar poeten, Jack Rollins (Christian Bale) som är profeten, Billy the Kid (Richard Gere) som är den laglöse, Woody Guthrie (Marcus Carl Frankling) som är bluffen, Robbie Clark (Heath Ledger) som är elektricitetens stjärna och Jude Quinn (Cate Blanchette) som visar den Bob Dylan som blir övergiven av sina fans.
Det kan låta rörigt att bara rabbla upp alla de olika karaktärerna såhär, men i filmen fungerar det så himla bra. Genom att dela upp Bob Dylan i dessa olika karaktärer har regissören Todd Hayes verkligen lyckats med att visa Dylans olika sidor. Det är vackert och effektfullt. Skådespelarna är så hemskt skickliga allihop. Marcus Carl Frankling är så ung och så duktig. Ben Wishaw är extremt lik Dylan i sitt rörelsesätt och i sin röst. Christian Bale sjunger den vackraste Bob Dylan-covern jag någonsin har hört. Cate Blanchette är gudabra. Det är så sjukt imponerande att denna vackra kvinna kan förvandlas till en sliten och nerknarkad Bob Dylan bara sådär, så enkelt. Liksom Wishaw har hon fångat Dylans röst och rörelser, ja varenda litet ryck, så otrolgt bra. Perfektion. Dialogerna är så himla välskrivna. Varje ord är så rätt. Många älskvärda citat från Dylan används, och med Dylan-citat kan det ju aldrig gå fel. Speciellt tycker jag om scenerna från presskonferensen med Jude Quinn (Blanchette), där likheterna med den verkliga presskonferensen i san fransisco är stora.
Det finns dock en sak som jag inte gillar med filmen. Det är Richard Gere. Jag känner mig hemskt elak som säger så, men jag förstår honom inte. Jag tycker inte om honom som skådespelare. Han, liksom till exempel Hugh Grant, tycks alltid spela alla roller på samma sätt. Hans karaktär i filmen är inte heller särskilt intressant, så helt och hållet hans fel är det kanske inte. Delarna där Billy the Kid/ Gere är med känns helt enkelt för flummiga även för min smak. Lite unket liksom.
Jag vet inte om filmen egentligen är något som de som inte är Bob Dylan-fans tycker om. På sätt och vis känns det som att man behöver känna till lite om Dylans liv för att kunna förstå vad det handlar om (jag känner inte till allt må jag säga, och jag förstår heller inte allt). Men oavsett om man nu förstår allt eller inte (vem bestämmer vad det är som man ska förstå?) så är det en mycket sevärd och intelligent film med fantastisk musik, underbart skådespeleri, fabulöst manus och vackra bilder. Man behöver inte alltid förstå allting, det gäller bara att njuta. När man ser "I'm not there" så njuter man.
översta raden: Bale, Wishaw, Ledger
understa raden: Gere, Franklin, Blanchette
Avslutningsvis får ni ett litet citat från filmen, som kan sammanfatta vad filmen handlar om och Dylans tankar (jag fick rysningar när han läste det, så fint!).
Seven simple rules of going into hiding: one, never trust a cop in a raincoat. Two, beware of enthusiasm and of love, both are temporary and quick to sway. Three, if asked if you care about the world's problems, look deep into the eyes of he who asks, he will never ask you again. Four, never give your real name. Five, if ever asked to look at yourself, dont. Six, never do anything the person standing in front of you cannot understand. And finlly seven, never create anything, it will be misinterpreted, it will chain you and follow you for the rest of your life.
